Leker med min mandolin nästan varje dag. Det är lite som terapi: när jag känner mig stressad (t ex för examensarbetet på dietistprogrammet eller bara sådär "allmänexistensiellt") så går jag hem och skivar något, vad som helst egentligen, riktigt, riktigt tunt... Mycket tillfredsställande!
Förra veckan gjordes sötpotatischips, som blev jättelyckade men tyvärr hamnade i magen innan kameran hann fram... Igår däremot tillverkades det mangochips (goda), bananchips (ett misslyckande) och potatischips på Blå Kongo- den stiligaste potatissorten i världen?
 |
| Look at me, I am so pretty!! |
Det här med potatis är kanske inte så simpelt som det verkar. En del sorter är fasta, andra är mjöliga, somliga passar bättre än andra till gratäng, någon måste kokas med skalet på för att inte ramla sönder. Lärde mig i skolan på delkursen livsmedelsvetenskap- och matlagningsteknik att potatis ska man hantera lika varsamt som ägg...
På Swegros hemsida kan man hitta (och ladda ner) en potatisguide samt en liten potatisskola. Där kan man lära sig att Blå Kongo faktiskt odlades i Sverige redan på 30-talet. Undrar om den var lika "trendig" då som nu?
Det är inte svårt att göra potatischips. Jag ratar dock fritösen och lägger istället tunna potatisskivor i ett enda lager i en långpanna i lite rapsolja. Använder inte bakplåtspapper heller. Sätter in dem i 200 grader och efter ca 10 minuter sänks värmen till 100 grader.
Då passar jag även på att vända dem med en stekspade. Ugnsbakar sedan vidare tills de är krispiga- men inte för mörka. Man kan låta dem torka till i ugnen på eftervärmen också. Salta först efteråt.
Mangochipsen då? Ännu enklare. Skiva en skalad mango jättetunt och sprid ut den på en plåt klädd med bakplåtspapper. Låt långsamt, långsamt, långsamt torka i ugnen på ca 75 grader. Jag brukar passa på att utnyttja eftervärmen när man lagat/bakat något annat. Man kan sätta in och ta ut plåten i omgångar.
 |
| Blå Kongo-chips |
 |
| Mangochips |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar